Det europeiska satellitnavigationsäventyret Galileo har tappat styrfart långt innan det gått i mål. Projektbudgeten har spräckts med råge, tidplanen likaså och det privata näringslivet har hoppat av projektet. Samtidigt visar alla tester att den europeiska motsvarigheten till GPS håller vad det lovat, åtminstone tekniskt sett.

I oktober ska den första Galileo-satelliten skjutas upp, men de förväntade hyllningskörerna inför denna milstolpe kommer säkert att ha en besk bismak på grund av de gigantiska ekonomiska och tidsmässiga missräkningarna som föregått den.

Enligt den ursprungliga tidplanen skulle Galileo vara i drift 2011. Gång på gång har tidplanen skjutits upp och i dag räknar man med att hela konstellationen om 30 satelliter kommer att vara komplett och i full drift tidigast 2018. 

Budgetkostnader 

Galileos budget godkändes 2007 och låg då på 3,4 miljarder euro. Snart insåg man att pengarna inte skulle räcka då en stor del av budgeten ätits upp av tillverkningen av de så kallade IOV-satelliterna (In-Orbit Validation), Galileos testsatelliter. EU-kommissionen bad om ytterligare anslag på 1,9 miljarder euro och rättfärdigar den senaste kostnadsökningen på 200 miljoner euro med bland annat dyrare uppskjutningskostnader. Satellitprogrammet har dock inte visat sig immun mot osäkerheten i världsekonomin och har nu blivit föremål för EU:s sparnit. 

Åtstramningar
EU-kommissionens kommer nu ”bara” att begära 1,4 extra miljarder, en minskning som EU-kommissionens vice ordförande Antonio Tajani  taktiskt motiverar med att den gör  det lättare för kommissionen att få beviljat de medel som behövs för att bygga färdigt Galileo.

Varför har Galileo blivit så dyrt och så försenat?

– Jag gissar att man från flera håll inte insåg komplexiteten i att bygga och underhålla satellitsystemet, säger Johan Marcopoulos, informationsansvarig på Rymdstyrelsen.

Från början var tanken att Galileo skulle genomföras som ett så kallat PPP-projekt, där det privata näringslivet förväntades bidra med stora summor.

– Men efter kostnadsberäkningar visade det sig att det inte fanns någon reell vilja att ta delat ansvar.

Galileos huvudmannaskap låg från början hos den europeiska rymdstyrelsen ESA, men när det stod klart att Galileo bara skulle bekostas ur EU:s gemensamma budget hamnade det åter hos EU-kommissionen.

Huvudansvaret för Galileo i Sverige har likaså ”vandrat” mellan olika myndigheter, till exempel  Rymdstyrelsen och PTS,  och ibland sorterat direkt under Regeringskansliet. Som om ingen längre vill ta ansvar för mastodontprojektet.

Valuta för pengarna
Kommer Galileo då att ge valuta för pengarna? De enda som fortfarande tycks tro det är beställaren EU, som försöker trumma in att de navigationstjänster Galileo möjliggör kommer att göra så stor samhällsnytta att det går att räkna hem projektkostnaden.  Men med tanke på de gigantiska summorna och på att bara driftskostnaderna beräknas till 800 miljoner euro om året är det många som tvivlar på den glädjekalkylen och tycker det hela är ett enormt resursslöseri.

I synnerhet eftersom Galileo ur användarnas horisont i praktiken inte kommer att göra någon skillnad, utan bara ersätta eller komplettera GPS eller Glonass. När Galileo-programmet lanserades i början av 1990-talet motarbetades det kraftigt av USA, just eftersom det enligt dem var överflödigt när nu GPS fanns. Men i dag har väl amerikanerna mest anledning att känna skadeglädje. Dessutom samarbetar GPS och Galileo med varandra i dag för att göra systemen kompatibla.

Europas oberoende
Vad Galileo handlar om är inte ekonomisk lönsamhet utan ytterst om Europas oberoende. Till skillnad från både GPS och Glonass, som är militära system underordnade USA:s och Rysslands försvarsmakter, är Galileo ett helt civilt system.

Den europeiska rymdstyrelsen ESA betonar att vi blir allt mer beroende av satellitnavigering – inom allt fler områden. Nya områden är till exempel jordbruket och byggbranschen. Satellitnavigering har blivit standardlösningen för navigering till sjöss och används i allt större utsträckning av flyget. Att återgå till traditionell navigering, om det skulle behövas, blir allt svårare. Dessutom är många samhällskritiska funktioner, till exempel banker, beroende av de exakta tidsangivelserna som navigationssatelliternas atomur tillhandahåller. Om en satellitsignal krånglar kan det ställa till problem inte bara för transportsystemet utan även äventyra människors liv och hälsa.
– Man vill inte bygga samhällsinfrastruktur som är under militär kontroll av främmande makt. Ponera att Europa eller delar av Europa hamnar i konflikt med USA. Då kan de stänga av eller åtminstone försvåra för viktiga samhällsfunktioner, säger Johan Marcopoulos.

Snäppet bättre
Redan när de första tankarna på ett eget europeiskt satellitnavigationssystem började ta form hade man också i bakhuvudet att Galileo kunde bli snäppet bättre än GPS. Genom att placera satelliterna i banor med högre inklination än GPS skulle man kunna täcka högre latituder bättre än GPS. En av GPS svaga punkter är att det har dåligt täckning på nordliga breddgrader.

Bättre positionsnoggrannhet kommer man också att uppnå genom att Galileos signaler är kompatibla med GPS och Glonass. Det kommer att öka chanserna för noggrann positionering även där sikten är skymd av till exempel höga byggnader. Resonemanget är att ju fler satelliter som är tillgängliga för positionering, desto bättre.

Fakta

Galileo-satelliterna

Galileo-konstellationen kommer att bestå av 30 satelliter i medelhög bana (23 222 km)

Baninklination: 56°

Navigationssignaler: 10 signaler sänds på frekvenserna 1200-1600 MHz

Mått: 2.7 m x 1.1 m x 1.2 m

Satellitkomponenter

- En L-bandsantenn som överför navigationssignaler i frekvenserna 1200-1600 MHz.
 
- En SAR (Search and Rescue)-antenn som fångar upp nödsignaler från transpondrar  på jorden och sänder dem till en markstation som sänder dem vidare till de lokala räddningstjänsterna.
 
- En C-bandsantenn som tar emot signaler som innehåller data från Galileos upplänkstationer, däribland data för att synkronisera de ombordvarande atomuren med en markbaserad referensklocka och integritetsdata som innehåller information om hur väl varje satellit fungerar. Integritetsinformationen plockas med i navigationssignalen som överförs till användarna.
 
- Två S-bandsantenner för undersystemen för telemetri, spårning och styrning. De sänder data om nyttolaster och satellitplattformarna till markkontrollen och i sin tur tar de emot kommandon för att styra satelliterna och nyttolasterna. S-bandsantennerna bearbetar och överför också signaler som mäter satellitens höjd 

 - Infraröda jordsensorer och solsensorer som ser till så att satelliterna pekar mot jorden. 

- En laserbaserad reflektor som möjliggör mätning av satellitens höjd på några centimeter när genom att reflektera en laserstråle som sänds ut av en markstation. Laserreflektorn kommer bara att användas en gång om året eftersom höjdmätningar med S-bandsantennernas signaler annars är tillräckligt noggranna
 
- Rymdradiatorer som är värmeväxlare som gör av med spillvärme genererad av enheterna inne i satelliterna ut i rymden.